EN BERÄTTELSE OM SINUS - UPPFÖDAREN

Den 23 juli 2004 föddes vårt uppfödarlivs första valpar med sinus. Två stycken var det. Fram till den dagen hade sinus varit ett obehagligt spöke, något som kunde dyka upp när man minst anade det, något okänt och förmodligen hemskt, som man kunde hoppas på att aldrig behöva komma i kontakt med. Vi visste inte så mycket konkret om sinus, men vi hade hört desto fler skräckhistorier! Frågorna virvlade runt i huvudet. Hur kunde det plötsligt dyka upp sinusvalpar när vi använt en hanhund vars uppfödare aldrig någonsin haft sinus i sina kullar? Plötsligt blev vi medvetna om hur väldigt lite vi kunde om det här.

Våra två sinusvalpar åstadkom stor turbulens hos oss både i hjärta och hjärna. Livskraftiga, lena och bruna låg de där i famnen och grymtade - självklart måste de få chansen till ett friskt och bra liv! Det kunde väl inte vara så att en sinus automatiskt måste innebära en dödsdom? Vi kände att vi behövde få veta och vi behövde skapa ett eget förhållningssätt gällande sinus, ett förhållningssätt baserat på kunskap.

Vi visste att de flesta valpar i Sverige med sinus avlivas, men vi visste också att de ofta opereras i Tyskland och Danmark. Genom våra kontakter med några tyska uppfödare visste vi att man på vissa håll i Tyskland t.o.m. måste operera - avlivning av sinusvalpar är inte tillåtet. Hur det nu än var med sinusrutinerna på olika håll hade vi bestämt hur vi själva ville göra. Vi valde operation.

Vi hade två kloka och bra familjer som var villiga att ta hand om varsin valp och tillsammans med oss ge sig in i projektet "Ta sinusen vid hornen". Vi förstod att situationen ställde stora känslomässiga krav på dem och att de tog på sig ett stort ansvar. Vi för vår del tog det ekonomiska ansvaret: valparna såldes för en liten symbolisk summa (= registreringsavgiften) och vi stod för operationskostnaderna.

Kontakten med den veterinär som så småningom skulle operera valparna togs tidigt, redan när valparna var 5 veckor gamla. Tillsammans med valpfamiljerna fick vi tydlig och bra information om hur en operation gick till, i vilket läge den skulle göras och vilka tecken som talade om när det var dags. Fram till den dagen skulle valparna leva som vanligt, leka och busa utan restriktioner.

Vi läste allt vi kunde komma över om sinus och lärde oss massor. Vi diskuterade med varandra på telefon och peppade varandra.

När valparna var sex månader var det dags. Då hade sinusarna börjat läcka vätska så pälsen ovanför såg ut som om den blivit friserad med hårgelé. Valparna mådde bra, men i förebyggande syfte, eftersom sinusarna öppnat sig och var mottagliga för infektion, fick de en antibiotikakur.

Nästa steg var kontraströntgen. Vi var nervösa när vi satt där och väntade på att få beskåda "våra" sinusar på röntgen. Vi hade ju ingen aning om storlek eller utbredning och det var ju avgörande för hur omfattande operationen skulle bli. Det visade sig att sinusarna inte var alltför komplicerade och operationsdatum bestämdes, den ena på en måndag och den andra på en onsdag samma vecka.

Jag vet inte vilka som var mest nervösa - valpägarna eller vi. Men operationerna gick bra och veterinären som gjorde dem tyckte att det var "som vilken operation som helst". Det tyckte inte vi, vi hade tusen frågor som vi ville ha svar på och vi fick gott om tid att ställa dem och utförliga och intressanta svar.

För våra båda f.d. sinusvalpar börjar nu livet utan sinus och vi och valparnas familjer har blivit lite av "sinusexperter". Även om allting har gått bra, så är det en känsla som vuxit sig väldigt stark under dessa månader: VÅR RAS SKA INTE BEHÖVA DRAS MED DET HÄR! Alla - både RR-uppfödare och RR-ägare - borde göra allt vi kan för att vår ras skall bli kvitt denna fullkomligt onödiga åkomma! Sinus är något som angår oss alla, inte en skamfläck som drabbar bara några och bara finns i vissa avelslinjer. Med tanke på hur noga man avelsplanerar för att undvika sinus och ändå får sinusvalpar i kullarna, kanske det mycket väl kan vara så att sinus kan finnas i alla avelslinjer och att de sinusfria kullarna man får är ren tur.

Hur man gör med de sinusvalpar som dyker upp i ens kullar må vara vars och ens ensak, och vilket förhållningssätt som är etiskt eller oetiskt kan man fundera länge över. Det verkligt oetiska vore om vi som uppfödare inte skaffar oss tillräcklig kunskap om sinus och inte engagerar oss i diskussioner om hur ett avelsprogram skulle kunna se ut, som så småningom gör att vår ras blir av med det här problemet. Jag önskar mig en uppfödarkonferens om sinus där all upptänklig expertis finns med - både vår "egen" sinusforskare Nicolette Salmon-Hillbertz, veterinärer som opererat sinusvalpar, och annat kunnigt folk. Det finns säkert väldigt mycket nya rön om sinus, som vi alla skulle behöva få ta del av, så att våra attityder och åsikter om sinus inte fortsätter att vara förankrade i gammal kunskap.

Catharina Tandefelt / Kennel Hayawani

EN BERÄTTELSE OM SINUS - VALPFAMILJEN

Nonnos berättelse började ca 10 dagar efter hans födelse då Catharina upptäckte vad hon trodde var en sinus. Vi kom på besök någon dag senare då vi besökt Astrid Lindgrens värld och ändå var i krokarna så var vi ju så klart intresserade av att titta på de små valparna. Som vanligt är det toppen att komma till Sjövik, man blir rejält mottagen av hela flocken. Vi pratade om ditt och datt innan vi gick in till dom små knytena. När vi stått där en stund (samt krupit runt på alla fyra) så berättade Catharina att hon misstänkte en sinus på en liten hanvalp. Kände vi någon som kunde vara intresserade av att ge honom ett hem? Catharina var av den uppfattningen att hade hon satt ett liv till världen så skulle hon också ta hand om det på bästa sätt. Vi funderade ett tag och försökte smälta detta. Sinus, då måste man väl avliva valpen (SRRS rekommendationer)? Till slut säger Johan "Han kan få bo hos oss, vi har ju ändå tänkt skaffa kompis till våran Mackan". Det bestäms att Nonno ska bli Hunna-bo om inget oförutsätt inträffar. Vi bestämmer att Catharina skall boka tid med en veterinär som känner till denna åkomma, för en besiktning av Nonno, innan vi bestämmer oss slutgiltigt.

Den natten och många därefter tillbringas på nätet i jakt på all information vi kan hitta om denna åkomma. De svenska sidorna hade alla samma lösning: AVLIVA. Det fanns även berättelser från hundägare som köpt "sinusfria" valpar men helt plötsligt blev hunden mycket sjuk och det visade sig att det berodde på en sinus som brustit. Akuta operationer och komplikationer samt en enorm veterinär räkning som följd. Vi kände att vi hade ett annat utgångsläge. Vi köpte ju inte "ridgen i säcken". Däremot de europeiska sidorna var informativa och man hade en annan syn på dermoid sinus. Kanske något för våra egna "gamla" hönor i SRRS att titta närmare på.

Besök hos veterinär blev det i slutet av augusti. Då var det en mindre gruppresa som anlände. Det var Catharina, jag själv med våran lilla dotter Alfa 6 månader på magen, Nonno, och Alize med Mia och Per. Veterinären gav oss en mycket bra förklaring över vad en sinus är och menade att det inte alls behövde leda till operation. Standard-avlivning för denna åkomma tyckte han inte var på sin plats. Vi hade även frågor om lek med annan hund kunde förvärra tillståndet eller på annat som kunde göra det värre. Men han lugnade oss på alla fronter. Han berättade vad vi skulle vara vaksamma på när/om sinusen brast. Då först kunde det vara aktuellt med en operation. Vi åkte därifrån stärkta i vår kamp "TA SINUSEN VID HORNEN".

Så kom då äntligen den 26 september när vi packade in hela ligan och åkte upp till Sjövik (våran bil hittade nu själv) för att hämta hem våran lilla kille. Väl hemma så hade Macka fullt upp det första dygnet med att tala om allt han inte fick göra. Hon till och med glömde bort att äta. Därefter gick allt som på räls. Han visade sig vara en underbar liten nyfiken och uppfinningsrik kille som gjorde själ för sitt namn Kamau ("tyst krigare"). Mackan föll pladask för denna charmör och tog itu med hans uppfostran direkt. Visst var vi lite extra uppmärksamma i början på hans lilla, lilla tuss i nacken men sen så tänkte vi inte så mycket på det. Det var ju inget som störde honom. [bild]

Så kom januari och stormen. Med den så försvann också vår ledsyn i 2 veckor. När vi väl fick tillbaka "synen" igen så upptäckte vi att Nonnos lilla tuss såg ut som den fått hårgele i botten. Sinusen hade fått kontakt med omvärlden. Detta var den 21/1. Vi ringe vår veterinär och blev bokade för besök den 3/2. Väl där fick vi det bekräftat så vi blev bokade för kontraströntgen samt operation den 9/2 (av hänsyn till att vi hade 20 mil enkel resa så skulle detta göras samma dag). Vi fick också veta att Alizes sinus också öppnat sig och hon skulle opereras på måndagen och vi på onsdagen.

Onsdag morgon kom och vid 05:00 gav vi oss iväg från Hunna. Lite oroliga var vi då vi först efter kontraströntgen skulle veta hur djupt sinusen gick. Kl 08:00 var vi framme och de röntgade Nonno direkt. Veterinären kom ut efter en stund och sa att den var djup men inte satt fast i ryggraden (vad han kunde se på röntgen). Operationen kunde börja. Jag hade bunkrat upp med godis, kaffe och läsbart för att kunna "flytta" in i väntrummet för en lång dag. Döm om min förvåning när veterinären kommer ut 11:45 och säger att han är klar och att allt gått bra. Vid 13:30 så ville Nonno inte vara kvar längre så han och jag fick sitta i ett eget rum tills veterinären ansåg att han var pigg nog att åka hem. Det var han en halvtimme senare. [bild] Vi väntade dock på att Catharina och Mikaela skulle komma och se att allt gått bra. När de dök upp blev Nonno superglad och visade få tecken på att bara några timmar tidigare genom gått en så pass stor operation som det ändå var. Nu ville han hem och ÄTA. Vi fick med oss "våran" sinus i ett provrör för vidarebefodran till Nicolette Hillbertz. Konstig manick!

Väl hemma så kunde ingen tro att Nonno hade 15 stygn i nacken, för han var precis som vanligt (det var bara hans "skyddsklädsel" som fick folk att undra [bild]). Den 1/3 plockade vi stygnen hemma i Växjö. Allt såg toppen ut. Vår resa var slut. Vi har lärt oss massor under resans gång om rasen RR, om folks okunskap, om gamla "skrönor" beträffande sinus, samt SRRS något konstiga syn beträffande detta tillstånd. Det har varit en känslosamt jobbig resa då vi inte visste om utgången vid en ev operation skulle bli lyckad. Men vi kände att vi var villiga att ta denna chans. Vi har haft en tät och nära kontakt med vår uppfödare och jag tror att hon har varit mer orolig än vi under resans gång. Vi har ju levt nära inpå Nonno och sett hur han har utvecklats till en TOPPEN-ridgeback (med extraknorr!). Detta har inte påverkat honom negativt på något vis som vi kunnat se. Detta är vår berättelse och den slutade bra. [bild] Nu börjar Nonnos nya liv, det utan extra knorr. Tack Henrik och Catharina för att Ni gav oss förtroendet att följa Nonno på denna resa.

Familjen Andersson i Hunna (Mia, Johan, Goblin, Wilgot, Alfa och Mackan samt lilla Molly katt)